Bilagor

Rättigheter på EUs arbetsmarknad

Fri rörlighet för personer

Det finns få inskränkningar av EUs fyra friheter, vilket inte minst visar sig inom personrörlighetens område. Från början gällde den fria rörligheten bara de personer som utövade någon form av ekonomisk aktivitet, dvs. arbetstagare och de som utnyttjade den fria rörligheten för tjänster och etablering.

Genom EG-domstolens praxis har dock den fria rörligheten utvidgas till att även omfatta turister och alla andra som kan bidra till det ekonomiska livet inom EU. I det nuvarande fördraget föreskrivs att alla hinder för den fria rörligheten för personer ska avskaffas och att all diskriminering på grund av nationalitet ska vara förbjuden.

Dessa rättigheter tillkommer dock ännu så länge i stort sett bara EU-medborgare eftersom man hittills inte kunnat komma överens om någon gemensam asyl- och invandringspolitik. Rätten att bosätta sig var man vill i den inre marknaden har hittills utnyttjats av relativt få personer, men kan komma att förändras i och med EMU och östutvidgningen.

Fri rörlighet för arbetstagare Rättigheter som arbetstagare

För att betraktas som arbetstagare i EU-sammanhang ska följande tre krav vara uppfyllda:

  • Arbetstagaren ska utföra arbete åt annan.
  • Arbetstagaren ska vara underställd arbetsgivarens ledning.
  • Arbetet ska ske mot någon form av betalning.

Detta innebär att i princip alla former av anställning omfattas av den fria rörligheten.

Enligt fördraget ska en arbetstagare ha rätt att:

  • Anta erbjudanden om anställning.
  • Förflytta sig fritt inom medlemsstaterna för detta ändamål.
  • Uppehålla sig i medlemsstaterna för att inneha anställning där.
  • Stanna kvar i medlemsstaten efter anställningens upphörande.

Dessa allmänna principer har sedan konkretiserats i ett antal direktiv och förordningar. Enligt dessa regler får ingen medlemsstat hindra någon medborgare från en annan medlemsstat inresa om denne kan visa upp ett giltigt pass. Den medborgare som kan visa upp både ett giltigt pass och ett anställningsdokument ska erhålla uppehållstillstånd.

Det behövs dessutom inget uppehållstillstånd om anställningstiden understiger tre månader. Ett uppehållstillstånd ska gälla för minst fem år och vara giltigt inom medlemsstatens hela territorium. Det ska kunna förlängas automatiskt och får inte återkallas vid sjukdom eller ofrivillig arbetslöshet. Arbetstagarna ska också ha samma sociala och skattemässiga förmåner, ha samma löneförmåner, omfattas av samma anställningstrygghet, ha fullständiga fackliga rättigheter och rätt till samma bostadsförmåner som värdlandets egna medborgare.

Arbetstagare får också ta med sig make/maka och övriga familjemedlemmar som är beroende av dem oavsett dessas nationalitet.

Detta är för övrigt den enda eftergift till icke EU-medborgare som förekommer på området. I princip har medföljande familjemedlemmar samma rättigheter som arbetstagaren själv till arbete, utbildning och sociala förmåner. Make/maka tolkas konservativt och innefattar endast gifta heterosexuella personer.

När arbetstagaren upphör att vara arbetstagare, till exempel på grund av pensionering eller liknande, har familjen rätt att stanna kvar i värdlandet och de sociala rättigheterna som den anställde haft som arbetstagare fortsätter att gälla. I princip innebär detta att en arbetstagare som får en fast anställning i ett annat EU-land har samma rättigheter som värdlandets medborgare. Detta inkluderar då också arbetstagarens familj.

Rättigheter för arbetssökanden

Rätten till inresa gäller även för arbetssökande, men deras rättigheter är mer begränsade. Till exempel får en medlemsstat vägra fortsatt uppehåll, om den arbetssökande inte får någon anställning inom sex månader. De arbetssökandes materiella rättigheter är också begränsade. Värdlandets arbetsförmedling ska visserligen ge lika god service åt alla EU-medborgare, men som arbetssökande har man inte någon rätt till sociala och skattemässiga förmåner från värdlandet.

En person som är berättigad till arbetslöshetsunderstöd i sitt hemland har dock rätt att behålla detta även om han eller hon flyttar till ett annat medlemsland för att söka arbete där. Enligt de svenska bestämmelserna är denna rätt dock begränsad till tre månader.

Undantag från rättigheterna

Reglerna om fri rörlighet för arbetstagare omfattar inte anställning i offentlig tjänst. Inskränkningarna har motiverats med det nationella intresset av att kunna besätta vissa typer av offentliga tjänster med enbart de egna medborgarna. Då undantag från den grundläggande principen om fri rörlighet tolkas snävt har EU-domstolen klargjort vad som i detta fall menas med offentlig tjänst.

Undantaget gäller endast sådana tjänster som omfattar offentlig myndighetsutövning eller tjänsteåligganden som används för att slå vakt om ländernas mer grundläggande intressen såsom rättsväsendet, polisen och försvarsmakten.

Enligt fördraget kan en medlemsstat också neka en arbetstagare rätten till fri rörlighet om det inkräktar på allmän ordning, säkerhet och hälsa. Hänsyn får dock endast tas till arbetstagarens personliga beteende. Politisk eller religiös tillhörighet får inte inskränka en persons möjlighet till fri rörlighet.

Om personen tidigare varit straffad får inte detta heller i sig utgöra någon skäl för nekat inträde eller uppehållstillstånd.

Erkännande av examina

För att underlätta den fria rörligheten för arbetstagare på EU-nivå pågår ett omfattande arbete med att kartlägga och jämföra olika länders krav på yrkeskvalifikationer. EU har utfärdat regler om erkännande av examina och andra yrkeskvalifikationer för alla reglerade yrken. Det har därmed blivit möjligt att utöva sitt yrke i hela den inre marknaden.

Grundprincipen är enkel; om man har tagit examen i ett land, ochdetta ger en rätt att arbeta där, så är denna examen giltig i alla länder. Detta sker dock inte alltid automatiskt; om det finns skillnader i studiernas innehåll eller längd, kan anpassningsåtgärder krävas. Om det till exempel i ett land krävs tre års studier för en examen så kan man fordra att en sökande från ett land, där utbildningen är tvåårig, visar intyg om yrkeserfarenhet. Inom de yrken där länderna har olika utbildning eller praxis kan man av en arbetssökande från ett annat EU-land kräva deltagande i en introduktionskurs eller lämplighetstest.

För vissa yrken har minimikraven samordnats på EU-nivå. Om yrket ej är reglerat behövs inget erkännande av examensbevis.

En ofullständig fri rörlighet

Den fria rörligheten för personer omfattar i princip bara dem som är medborgare i något EU-land. Om man är medborgare i något annat land men är bosatt inom EU gäller inte, med undantag för turism, vissa former av studier och som medföljande familjemedlem, den fria rörligheten. Orsaken till detta är att EUs medlemsländer inte har kunnat enats om gemensamma regler när det gäller invandringspolitiken. Sådana regler behövs för att kunna ge även icke medborgare möjlighet till fri rörlighet. För med olika asylregler riskerar ju länderna vid total fri rörlighet att få in icke önskade personer i landet.

Ett annat kvarvarande hinder för den fria rörligheten för personer är att många länder fortfarande inte har passfrihet för EU-ländernas medborgare. De viktigaste skälen till detta är att länderna dels har olika politik när det gäller droger, dels att man är rädd för att brottsligheten och då särskilt den organiserade ska få större möjligheter om kontrollen tas bort vid de gemensamma inre gränserna på EUs inre marknad. Tyskland, Frankrike och Beneluxländerna slöt redan 1985 Schengenavtalet, utanför EUs ram, om slopande av personkontroller vid de gemensamma gränserna.

Detta avtal har sedan utvidgats till fler av EUs medlemsstater. Schengenavtalet inordnades i Amsterdamfördraget. EUs institutioner har  fem år på sig att komma överens och se till att Schengenavtalet blir helt införlivat i EG-rätten. Vissa delar av den gemensamma asyl- och kriminalpolitiken blev också överstatlig (beslut kan tas med kvalificerad majoritet) i det nya fördraget. Sverige kommer att tillämpa Schengenavtalet från och med oktober år 2000.