Stålindustrin
De första decennierna efter andra världskriget blev en guldålder för industriell tillväxt, inte minst för den industri som sysslade med tillverkning av investerings- och insatsvaror. Mellan 1950 till 1974 ökade stålefterfrågan i världen med fem procent per år i genomsnitt.
Den starka efterfrågan ledde till att produktionskapaciteten snabbt byggdes ut. Efter den första oljekrisen 1973 förändrades emellertid utvecklingen radikalt. Efterfrågan stagnerade. Sedan dess har efterfrågan på stål endast ökat svagt i de etablerade industriländerna. Istället har ökningen varit snabb i nya tillväxtländer.
Motsvarande förskjutning skedde också i produktionen av stål. Länderna i Asien har under de senaste 25 åren mer än fördubblat sin produktion. Stålindustrin betraktades i de flesta länder som en strategisk verksamhet av stort nationellt intresse. Staten har därför ofta intervenerat när branschen råkat i svårigheter. De statliga stöden har ibland bidragit till en önskad strukturomvandling, men alltför ofta har de statliga insatserna konserverat branschens problem.
Utvecklingen mot marknadsmässiga förhållanden pågår än idag i världens stålindustri. Nästan hela Europas stålindustri är idag i privat ägo. Överkapaciteten i Europa minskar. Omstruktureringen har resulterat i färre och effektivare anläggningar. De flesta europeiska länder har också halverat sysselsättningen inom stålindustrin sedan mitten av 1970-talet.
Stålindustrin i Sverige
Sverige är volymmässigt ett litet stålland, men är efter en omfattande strukturomvandling sedan stålkrisen i mitten på 1970-talet dock en betydande internationell aktör inom vissa specialiserade produkter. Det skedde alltså en produktorientering på nationell bas och i princip har alla företag överlevt sedan de blev omstrukturerade och de har också blivit internationella aktörer inom sin nisch. Denna grundstruktur som blivit resultatet av förändringar i svensk stålindustri skiljer sig från hur branschen ser ut i andra länder.
Omstruktureringen har också inneburit att det utländska ägandet i svensk stålindustri har ökat kraftigt sedan 1980-talet. Flera viktiga svenska stålföretag ägs idag helt eller delvis av utländska intressenter. De tidigare svenska ägarna har varit mer passiva i den våg av internationell omstrukturering som skett under det senaste decenniet och som fortfarande pågår.
Stålindustrin har alltid varit en mycket cyklisk bransch med stor variation i lönsamheten över konjunkturen. Kortsiktiga fluktuationer i lönsamheten uppkommer till följd av variationer i bland annat priser på insatsvaror och växelkursens utveckling.
Samtidigt som branschen är cyklisk, så krävs det när investeringar ska göras ofta mycket stora kapitalinsatser och de beslutade investeringsprogrammen tar flera år att genomföra. Investeringarna blir riskfyllda projekt, eftersom beslut om en stor investering fattas med dålig kännedom om hur marknaden kommer att se ut när investeringen väl kan utnyttjas.