Fusionen mellan Avesta AB och British Steel Stainless Ltd
Diskussioner om Avestas framtida utveckling och en eventuell fusion med ytterligare någon producent fanns redan efter sammanslagningarna på 1980-talet. Insikten fanns att Avesta inte långsiktigt skulle kunna klara den allt hårdare konkurrensen. En fusion med en utländsk rostfri producent skulle vara ett sätt att köpa marknadsandelar och kunna öka produktionen. Det gällde bara att hitta bästa möjliga samarbetspartner. 

Avesta beslutade om en stor investering på över 600 mkr i ett nytt varmvalsverk – ett så kallat steckelverk – i Avesta i mitten på 1980-talet. Bakgrunden till denna investering var att man ville bygga upp en ny konkurrenskraftig tillverkningsstruktur i Avesta. Genom denna investering skulle man också ha en strategisk bas och etablera sig som en svensk producent inför eventuella internationella samarbeten. Steckeln togs i bruk 1992. Man producerade vid investeringsbeslutet cirka 200 tton men skulle efter investeringen kunna gå upp till en kapacitet mellan 600-700 tusen ton. Investeringen var finansiellt mycket riskfylld på grund av att företaget hade en svag balansräkning och beslutet togs dessutom i ett läge då företaget var på väg in i en konjunktursvacka.

Redan på ett tidigt stadium fanns alltså tankegångar om ett samgående med en utländsk konkurrent. Under slutet av 1980-talet fördes diskussioner med British Steel, men dessa sprack 1989. En viktig orsak till detta var att British Steel krävde att man skulle avbryta investeringen i Avestas steckel och istället göra den investeringen i England, något som man inte ville gå med på från Avestas sida. British Steel valde då att avvakta och gjorde med tiden en stor investering i ett nytt så kallat Trade Center (en form av grossistlager, där man bearbetar till kunderna, ofta efter måttbeställning). De valde däremot att inte investera i ett eget steckelverk, något som kom att bli avgörande för den fortsatta utvecklingen.

Under tiden fortsatte Avesta diskussionerna med andra möjliga samarbetspartners, bland annat ett italienskt bolag. British Steel blev dock åter aktuella 1992. Avesta var intressant för British Steel framför allt av två skäl; företaget hade en mycket stark internationell marknads-och distributionsorganisation och ett modernt steckelverk med en betydande slumrande kapacitet. Motiveringen för Avesta att vilja gå samman med British Steel var dels att man ville bli större för att ha råd att göra framtida investeringar, dels att man ville ha tillgång till  en ”hemmamarknad” i ett av de större europeiska länderna. Hösten 1992 genomfördes fusionen över nationsgränserna,

Avesta AB och British Steel Stainless Division
inom British Steel bildade tillsammans Avesta Sheffield AB. Företagsledningen talade om två hemländer för den nya koncernen. Produktionsstrukturen var relativt lika fördelad mellan länderna. Två hemländer markerades också av att VD kom från Sverige medan styrelseordförande var brittisk. Huvudkontoret förlades till Stockholm och företaget registrerades som ett svenskt företag. Därmed kunde även den fackliga representationen i företagets styrelse fortsätta.

Genom samgåendet tog Avesta Sheffield ytterligare ett steg upp i storlek till att vara en av de tre största tillverkarna  av rostfritt stål i Europa. Koncernen tillhör de världsledande vad gäller produktion av varmvalsad och kallvalsad plåt och band med ett omfattande program av dimensioner och rostfria stålsorter. Ett av världens största bolag för rostfritt bildades.

I de två företagen fanns fyra smältverk och fem valsverk, vilket på papperet såg ut att medföra en betydande rationaliseringspotential. Samtidigt uppgavs att det inte var synergivinster som var syftet med fusionen utan att göra företaget mer komplett. De båda företagen kompletterade varandra i fråga om produktion och geografisk spridning.

Enheterna bedömdes överlappa varandra bara i liten utsträckning. Avestas VD Per Molin hade erfarenheter från företagets tidigare fusioner, först mellan Gränges och Nyby, sedan med Avesta och Fagersta. En viktig faktor vid dessa fusioner var att olika berörda parter fick information om händelseutvecklingen. Därigenom begränsades problemen med att olika krafter i företaget drog åt olika håll, inte minst i form av slitningar mellan berörda orter.

Tempot i processen var också viktigt. De tidigare fusionserfarenheterna var en tillgång när Avesta Sheffield bildades. En länderövergripande organisation infördes. Inget land skulle favoriseras eller missgynnas när det gällde investeringar eller nedläggningar. Strukturella förändringar av företaget skulle motiveras med faktaargument och lönsamhetsperspektiv.

Ägandeförändringar
British Steel ägde till en början 40 procent av aktierna i den nya koncernen, senare ökade British Steel sitt ägande till 49,9 procent. Detta som ett resultat av att tidigare svenska stora ägare sålde sina innehav. En annan motivering till en ökad ägarandel från British Steel sida var att högkonjunkturen i branschen gav en god lönsamhet i Avesta Sheffield. British Steel sade sig dock inte ha för avsikt att bli majoritetsägare och ansåg att det var en fördel för företagsledningen att ingen enskild majoritetsägare fanns. Denna syn omvärderades dock bara en kort period senare.

1995 ökades aktieinnehavet till 51 procent och Avesta Sheffield blev ett dotterbolag till British Steel. Detta gav British Steel möjligheten att konsolidera Avesta Sheffield i sitt resultat, vilket var särskilt fördelaktigt med tanke på Avesta Sheffields goda lönsamhet detta år. De största ägargrupperna i Avesta vid fusionen var NCC-koncernen, Axel Johnson HB och Aga. Direkt efter fusionen ägde NCC drygt 25 procent, Johnson 7,5 pro-cent och Aga drygt sju procent av bolaget. Samtliga gick sedan ur sitt ägande en kort period efter det att fusionen var genomförd. T.ex. sålde NCC sin resterande andel på 22,6 procent hösten 1994 (i samband med att British Steel gick upp till 49,9 procent).

Från årsskiftet 1994/1995 hade Avesta inte längre några betydande svenska ägare, dvs. någon som var beredd att ta ett långsiktigt industriellt ansvar för att utveckla verksamheten. Ekonomiska problem hos NCC och Johnson kan också ha spelat intill varför de ville gå ur stålkoncernen. Bildandet av Avesta Sheffield skedde ju mitt under 1990-talskrisen i Sverige, vilken bland annat innebar svåra problem i fastighets- och byggbolagsbranschen.

Avesta Sheffields vinst och aktiekurs steg kraftigt åren 1994-1995 vilket gjorde det gynnsamt att hoppa av som ägare vid denna tidpunkt.

Ägandet idag
Avesta Sheffield är idag majoritetsägt av utländska ägare. Aktien är noterad på Stockholmsbörsen och sedan 1994 även i London. Alla aktier har samma röstvärde. Enskilt största ägare är alltså British Steel, med 51 procent av aktierna.

Ytterligare 11 procent av aktierna ägs av andra utländska ägare. British Steel är i sin tur ägt av amerikanska fonder. Dessa utövar dock inget aktivt ägande i koncernen.

Huvudkontor och juridiskt säte ligger kvar i Sverige. En ny brittisk VD tillträdde emellertid 1997, Stuart Pettifor. I dag är halva styrelsen, inklusive ordförande, VD och finanschef brittiska, dock ligger större delen av verksamheten fortfarande i Sverige. Det är också här som tyngdpunkten i investeringarna har legat sedan samgåendet.