| Bakgrund till fusionen Svensk stålindustri hade en stor fördel i att produktionen var intakt efter andra världskriget. Branschen hade en mycket god utveckling fram till mitten av 1970-talet.I Sverige fanns då förutom Avesta Jernverks AB också Uddeholms AB, Gränges-Nyby AB, Fagersta AB och Sandvik AB inom produktområdet rostfritt stål. Så kom stålkrisen med vikande efterfrågan, överkapacitet och sjunkande lönsamhet. En period med omstruktureringar började. Uddeholms rostfria verksamhet fusionerades med Gränges-Nyby och bildade Nyby Uddeholm 1978. En överenskommelse 1984 mellan Nyby Uddeholm, Avesta Jernverks, Fagersta och Sandvik, innebar att ett grepp togs om hela den svenska rostfria stålindustrin. Överenskommelsen innebar att Avesta Jernverk förvärvade Nyby Uddeholm och den rostfria verksamheten inom Fagersta. Ur detta bildades det nya Avesta AB. Ett annat resultat av strukturförhandlingarna blev att producenterna av svetsade rostfria rör, ombildades till Avesta Sandvik Tube AB, AST. Detta företag ägs idag till 75 procent av Avesta Sheffield och 25 procent av Sandvik. Sammanslagningarna av Avesta och British Steel Stainless
Samtidigt bildades Fagersta Stainless AB med huvudinriktningen rostfri tråd och valstråd, idag 50/50- ägt av Avesta Sheffield och Sandvik. Genom de sammanslagna produktionsresurserna skapades förutsättningar för Avestakoncernen att utvecklas vidare som en av Europas största tillverkare av rostfritt stål. Koncepten i omstruktureringen kan sammanfattas i att man samlade en produkt på varje produktionsort. På så sätt kunde man få tillräcklig volym och bli en internationell aktör inom respektive segment. Avesta-aktien börsnoterades 1987 på Stockholms Fond-börs. Det skulle dock snart visa sig att Avesta var för litet i den allt hårdare internationella konkurrensen. Tankar på att gå samman med något annat företag kom upp som ett alternativ för att klara företagets långsiktiga utveckling. Nästa steg i den rostfria stålindustrins strukturomvandling skulle ske över nationsgränserna. British Steel Svensk stålindustri var inte ensam om att drabbas av den stagnerande efterfrågan och den nya lågpriskonkurrensen från Asien med flera länder. Liknande problem uppstod i de flesta länder som var gamla stålproducenter. I Storbritannien försökte man redan på 1960-talet möta problem i stålbranschen. Statligt ägande var en metod för att hantera behovet av omstrukturering. Brittisk stålindustri nationaliserades i slutet av 1960-talet. Det statliga British Steel Corporation fick dock stora ekonomiska problem. Stålkrisen i mitten av 1970-talet, slog inte minst hårt mot den rostfria delen av koncernen. 1980 ledde detta till en ny fas i omstruktureringen när ett stort antal olönsamma anläggningar stängdes. Nya politiska vindar i form av de konservativas återkomst till makten blåste i början av 1980-talet. I december 1987 tillkännagav regeringen Thatcher sin intention att privatisera British Steel. Det nya företaget, British Steel plc, noterades på Londonbörsen i december 1988. Under den senare delen av 1980-talet gick brittisk industri, liksom många andra länders, på högvarv och British Steel drog också nytta av denna utveckling. Företaget drogs emellertid in i den nya krisen i början på 1990-talet. Storbritannien drabbades liksom Sverige hårt av krisen. Orsakerna var en kostnadskris i industrin, samtidigt som det fanns för stor kapacitet i stålindustrin. Nya konkurrenter från Asien kom in på marknader med redan vikande efterfrågan. Återigen väcktes frågan om att gå vidare med ytterligare strukturförändringar. Inom British Steel kom man fram till ett beslut att öka koncentrationen på kärnverksamheten. Den problemfyllda rostfria delen av koncernen, ansågs då ligga utanför kärnan. British Steel sökte därför en lämplig köpare till sin rostfria verksamhet. |
